Anna Hallberg om Olga Ravns Celestine i Dagens Nyheter (link her):
"(...)
Hade det inte varit för språket skulle ”Celestine” kunnat passera som juvenil ungdomsroman.
Men Ravn skriver spänstigt och studsigt, orden landar aldrig riktigt där man förväntar sig: ”Varje dag runt tio rullar kökspersonalen in förmiddagsfikat på brickor med knäckebröd och döende smör. Eleverna gör sig till och gnuggar sig mot varandra och fnissar och gömmer sig bakom stora, speglande solglasögon, som är de inget annat än hundar som slickar en liten damm för att nå fram till sina egna spegelbilder, men till slut börjar dricka i stället.”
Stilen är elastisk och växlar mellan närhet och distans, ”Vad är det man säger? Syrenen blommar som en far som slår sin dotter.” Allt är i rörelse, bilderna dubbelprojiceras, det är mycket ungt och mycket gammalt, hur ska man älska någon? Hur kan man leva? ”När jag var barn var jag skilsmässans plats, och jag förmådde inte lyfta den som man skulle.”
Att läsa ”Celestine” är att gå in i en spegelsal där varje ansikte, inklusive det egna, studsar tillbaka. Efteråt pulserar ett pärlband av åldrar inom mig.
Valerie Kyeyune Backström om Maja Lee Langvads Hon är arg i Expressen (link her):
"(...)
Men egentligen är det kanske mest en enda lång dikt.
En dikt om transnationell adoption, en dikt om en person men som i det specifika blir allmängiltig, sann. En dikt som tar dig i besinning och erövrar dig, tar över din kropp i stunder.
Och jag älskar denna fysiska läsning, så få gånger en förunnat, denna dubbelhet och mer därtill som äntligen får ta fast form. Och på dessa sällsamma sidor gås adoptionsindustrin igenom, siffror redovisas, de vanliga förfalskningarna av identitet och föräldralöshet för att underlätta adoption, kostnaderna för olika barn - alla de olika åtgärder som vidtas för att förse en törstande västvärld där efterfrågan på barn att adoptera alltid är större än tillgången.
Men det är också en sorgesång, en motståndshandling, en genomgång, där den första meningen ofta motsägs av den påföljande. I motstridigheterna, motsägelserna stavas också det underliggande ut: det omöjliga att besitta en viss typ av kropp i denna värld och att bara vara, och att inte behöva vara arg.
Det är stundtals nattsvart, oftast hjärtslitande, lika ofta roligt och texten balanserar hela tiden elegant vid något jag tror måste kallas ett stup – detta gör texten så mycket vackrare. När jag lägger ifrån mig den känner jag först vrede över att den är över, att den och hon lämnat mig så abrupt, sedan känner jag något annat.
Jag känner hopp."
Jens Christian Hansen om Helle Helles Om du vill (link her):
"(...)
I en suverän scen skänker han henne en klockradio i julklapp. Det gör henne så rasande att hon inte kan sova:
”… till slut steg hon upp, gick in i vardagsrummet och skrev Du kunde ha gett mig en parfym, för helvete, på ett gammalt kuvert. Hon tog en whisky. Hon skrynklade ihop kuvertet. Det var trots allt mer invecklat än så.”
Dramat blir aldrig mycket större än så. Ändå är det smått hisnande att läsa Helle Helle. Frågan är om någon annan samtida skandinavisk författare har lika perfekt gehör. För musikaliteten i en berättelse. För den där svåra balansen mellan det blott antydda och de kärleksfullt avlästa detaljerna. Beroendeframkallande är det hur som helst."
Vår tacksamhet är gränslös
SvarSlet