Swedish non-white girl

Den svenske digter Athena Farrokzhad kommenterer/anmelder Yahya Hassan i Aftonbladet og starter med at forklare, at der er erfaringer om patriarkat og vold, hun ikke vil fortælle om "her", i en overvejende hvid offentlighed, fordi dem, der har begået overgrebene har samme hudfarve som hende selv, og ergo ville læsningen blive racistisk åbenbart:

Det finns erfarenheter jag inte kan skriva om här. Sådana som kretsar kring patriarkalt våld i en intim sfär. Det känns omöjligt att skildra dem för en övervägande vit offentlighet. För mina förövare ser ut som jag. I en tid när rasismen är så naturaliserad att till och med jag ser en potentiell terrorist i en främling som skulle kunna vara min bror, kan ingen välvilja i världen lura i mig att kopplingen mellan kvinnoförtryck och män från Mellanöstern inte är omedelbar. Att få våldet begripliggjort utifrån förklaringsmodeller jag vill bekämpa vore lika förödande som erfarenheterna själva. Så jag avstår, utan att tycka att andra måste göra likadant.

Man skal være meget svensk i hovedet for at censurere sig selv så eftertrykkeligt og inderligt, meget fokuseret på den (mest idiotiske del af den) hvide publikumsmajoritet og meget lidt fokuseret på den ikke-hvide minoritet, som godt kunne bruge en intens og ærlig inside-skildring af patriarkat og vold at spejle sig splintret i. 

Yahya Hassan er det modsatte af svensk i hovedet (som ikke er dansk, snarere russisk måske), han synger frygtløst, kompromisløst, skide ligeglad om alskens erfaringer, inkl. erfaringer med patriarkat og vold. Og det burde han ikke, mener Farrokhzad på klingende svensk:

Jag tvivlar inte på att Hassan vill klä sin vrede i ord, snarare än att gå i bräschen för en inkvisition. Men jag tror också att texter kan ha en effekt i världen som inte nödvändigtvis behöver vara avhängig en agenda. Särskilt inte i en medialiserad tid när hypertexten – till exempel en intervju vars utformning författaren inte kontrollerar – ofta blir lika betydelsebärande som texten. Att hävda att allt är tillåtet i den konstnärliga frihetens namn så länge avsikten är god är inte bara en klyscha som används för att tysta den som ogillar hur den skildras. Det säger också något om borgerlighetens syn på litteratur som en i grunden verkningslös njutningssyssla. Så trots att jag tror på Hassans smärta, och trots att han säger att Danskt Folkeparti är nazister när de använder hans bok för sina egna intressen, är han inte fri från ansvar om den spelar dem i händerna. Och för blicken i diktsamlingen – fadern är ”BEHÅRET SOM EN GORILLA” och de afrodanskar som ingår i jagets värld beskrivs på sätt jag inte vill återge – är han definitivt ansvarig.

Det kan være komplet lige meget med kunstnerisk styrke og kompleksitet og nødvendighed - hvis dit værk kan misbruges af reaktionære politiske kræfter, har du at dysse det ned. Hvis din jegperson med sit barneblik ser sin far som en gorilla, skal du lade være med at skrive det, fordi det, hvis det blev skrevet af en hvid digter, måske ville lyde racistisk. Hvis din jegperson med sit unge ghettoblik ser ekskluderende og nedværdigende på somaliere, så må du ikke skrive om det, fordi det kan virke racistisk at skildre racisme indefra. Hvad er det for en skrækkelig, rent kontekstuelt - af den mindst intelligente, mest racistiske læser, der forestilles kan - determineret hold kæft-æstetik? Det siger noget om den politiske korrektheds syn på litteratur som helst entydig, homogeniseret propaganda i Det Godes tjeneste.