Folkehjemmets Angela Davis forventer forkert

Jeg er ikke ven med svenskeren Athena Farrokhzad, og hun er heller ikke ven med mig; jeg kan forstå, at jeg var halvdelen af årsagen til hun ikke ville diskutere Yahya Hassan i Lund for et par uger siden, og fred være med det, jeg ved godt, jeg er irriterende, og bare fordi jeg gerne diskuterer med folk, jeg finder irriterende, som nu Farrokhzad, behøver andre jo ikke gide diskutere med irriterende mig. Men jeg kan ikke lade være med at læse hende agitprop-poetiske og af hendes mange danske venner rigt likede opdateringer på Facebook, og undre mig over, at alle disse DK-venner sluger hendes firkantede Sorte Panter-Komninistisk Arbejder Parti-retorik råt; er det ikke at drive 70'er-nostalgien og DKU-renæssancen for vidt?

Her er er de to sidste afsnit af et digt tilegnet en ung anti-racistisk aktivist, der er blevet idømt seks et halvt års fængsel for at stikke en nazist i ryggen med en kniv:

Jag vet att rättvisa inte uppnås genom fördelningspolitik/ Men jag vet att om tvåtusentrehundrasextiosex personer skulle ge/ en dag var av sina liv/ kunde vi gemensamt betala det pris/ de nu avkräver dig/ för att ha försvarat oss// Jag vet att det är en omöjlig insamling/ Men jag vet att vi är fler än så/ Och om sex och ett halvt år/ lyder vi kanske inte längre/ under deras lagar

Her er anden del af en tekst henvendt til Europa i anledning af parlamentsvalget: 

När kommer du att bli värdig dina miljoner feminister?/ Europa, varför är dina bibliotek tårfyllda?
Det måste finnas ett annat sätt att avsluta det här på./ Menar du allvar eller är detta något slags dåligt skämt?/ Europa, det är nu vi måste prata om konflikten mellan arbete och kapital./ Hur många decennier ska vi försöka hålla fascismen stången innan du inser att det är socialism eller barbari som gäller?

- det er skingert, ideologisk ævl og virkelig dårlig poesi, sub-Jesper Jensen, sub-Carl Scharnberg, efter min mening, men det synes I så ikke, venner og likere, Mette, Elisabeth, Olga, Caspar & co.?

Endelig er her et udsnit af en tårevædet lovprisning af veninden Maja Lee Langvads Hun er vred 

(der selv viger helt udenom den på samme tid våde og forstenede patos, Farrokhzad formulerer sig med - Langvads vrede-besyngelse er cool og kompleks, usentimental og selvrefleksiv inderlighed; derfor bevæger den og sætter i bevægelse): 

Maja, jag grät över att du sa igår att du i bästa fall skulle få en fin recension i en tidskrift, över att uppgivenheten i att inte förvänta sig något annat än repressalier för den som inte har tigit.

Maja, jag grät över när du sa att transnationell adoption är en konsekvens av globala ekonomiska maktförhållanden, att du kunde säga vad som helst om hur det känns, men att det framför måste upphöra. 

- heldigvis er gråden over ikke at forvente sig andet end repressalier og en enkelt god anmeldelse i et tidsskrift allerede gjort til skamme; masser af store interviews, lutter overstrømmende anmeldelser, heldigvis og helt rimeligt.