Du siger, jeg lyder klog på svensk

Link til min artikel

(original overskrift: Almanakken har ondt i nakken, original underrbrik:  10 år med månedlige tidsdigte demonstrerer med al ønskelig tydelighed at tiden går , men poesien består, nej, omvendt, poesien går, men tiden består)

i Helsingborgs Dagblad, der begynder så forgrublet:


Tiden har alltid ett namn.
Det är alltid ett klockslag, mellan 00:00 och 23:59.
Det är alltid en veckodag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag.
Det är alltid en månad, januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november eller december, och ett datum i den månaden, mellan den 1 och 31.
Det är alltid en årstid, vår, sommar, höst eller vinter, med flytande övergångar, javisst, men aldrig är det inte en årstid.
Och det är alltid ett år, nu senast 2013.
Om en poet inte kan komma på vad hon ska skriva om, om hon är oinspirerad, som det heter, kan hon alltid rapportera om tiden, konstatera och besjunga klockslaget, veckodagen, månaden, datumet, årstiden, året. Agera klocka, kalender, almanacka.
Det finns aldrig ingenting att skriva om, det finns alltid en tidpunkt att skriva om och från.
Grundstrukturen i otaliga diktsamlingar är mer eller mindre explicit almanackan, och beroende på poetens humör kan händelseförloppet vara att vi går från vår till vinter eller att vi går från vinter till vår, återigen mer eller mindre explicit, men inte sällan helt otroligt och olidligt explicit.
Klockslag och veckodagar är för specifika för att vara poetiska troper eller klichéer i sig själva, med enstaka undantag – till exempel midnatt, tänk bara på Edgar Allan Poes "The Raven". Och i den poesi som utgörs av poptexter är skillnaden mellan vardag och helg särskilt betydelsefull. Man kan väl också tala om en viss poetisk färgning av de stunder som är "dagens årstider", morgon, förmiddag, middag, eftermiddag, kväll, natt.
Men de klart mest poetiska eller poetiserade tidsmarkörerna är månader och årstider. April är grymmast av månaderna, slår T.S. Eliot fast. Min egen landsman Henrik Nordbrandt, som inte lider av gott humör, stammar på mörka november i sin mini-kalender:
 
Året har 16 måneder: November
december, januar, februar, marts, april
maj, juni, juli, august, september
oktober, november, november, november, november.

Tideräkningen är både poesins privilegium och förbannelse och helt nyktert rätt och slätt poesins stoff.